torsdag 29 september 2011

Översättningsnyckel för Almegas avtalskrav 2011 - del 2

Almegas krav nummer 2 innehåller mer om löneutvecklingen på företagen. Almega vill ha en närmre koppling mellan de enskilda företagens resultat och hur stor lönehöjningarna ska bli.
Det tycker Unionen också kan vara okej. Men på flera av de företag som har sådana avtal idag så ljuger företagen om sina vinster, eller bollar bort vinster till andra länder. Hepp! Så är inte de avtalen värda pappret de skrevs på.
DET måste Almega och deras medlemsföretag adressera innan fler sådana avtal kan tecknas.


Krav 2:
"Löne- och företagsutveckling måste gå hand i hand
Lönebildning är ett verktyg för att utveckla både företag och medarbetare i rätt riktning. Goda arbetsinsatser ska belönas."


Översättning: 
Vi inser att företagen tyvärr även i framtiden kommer att behöva betala ut löner till de som jobbar. Kanske till och med tvingas företagen höja lönerna för vissa extra duktiga medarbetare så de stannar kvar på företagen. 
Men det gäller bara om företaget går bra. 
Går det dåligt ska företagen så klart inte ha någon buffert att ta till utan det är de anställda som ska ta smällen. 
Till exempel så ska ingen kunna räkna med några löneökningar alls. Och det borde vara lättare att sparka folk.
Mer om det i kommande krav.



Almegas krav nummer 3 handlar åter igen om lönebildning. Och åter igen så utmålas centralt förhandlade procentsatser som något som inte "människor" vill ha. Men vad Almega missar att säga är att det redan idag går utmärkt som företag att ha lönesamtal med alla medarbetare och att komma överrens om hur stor höjning som helst. Unionen kommer inte att säga emot. Men såklart går också detta krav ut på att dra undan golvet och sänka lönekostnaderna totalt för Almegas företag. Glöm inte det.

Krav 3:
"Människor vill ha inflytande över sin lön
Lokal lönebildning ger mer motiverade medarbetare och högre lönsamhet. Välkomnas av både företag och anställda."

Översättning:
VI på Almega vill ha mer inflytande över din lön. Om företagen bara ger löneökning till den som stretar på mest kommer företagen snart bara ha duktiga medarbetare som inte vabbar eller vill vara ledig på helgen.  Och då blir företaget mer lönsamt. Och ett lönsamt företag välkomnas självklart av både företag och de anställda som inte gått in i väggen än.


onsdag 28 september 2011

Översättningsnyckel för Almegas avtalskrav 2011 - del 1

Almega är en sammanslutning av sju arbetstagarorganisationer, inom olika branscher, men under gemensam paroll. Det betyder att Almega företräder företag, ungefär som fackförbund företräder sina medlemmar. Almega representerar företag med sammanlagt cirka en halv miljon arbetstagare. 


Unionen och Almega tecknar kollektivavtal inom bland annat IT och Telekom och relationen mellan dessa arbetsmarknadens parter borde därför inte vara sämre än att de kan förhandla och prata med varandra.
Men tyvärr verkar det som att Almega allt mer ser det som sitt syfte att såga av den pinne som de och fackförbunden sitter på tillsammans. Genom aggressiv och anklagande retorik målar de ut fackförbunden generellt som roten till det mesta ont på arbetsmarknaden.
Men fick Almega och dess medlemsföretag själva bestämma då skulle den som är anställd troligen snart inte ens ha kvar sina mänskliga rättigheter på sin arbetsplats.
Och det är en förbaskad tur att de inte bestämmer själva.

Det blir extremt tydligt i den senaste propagandaskriften som lanserades den 21e september.


Jag undrar faktiskt hur Almega tänker sig när man spottar medarbetarna på sina medlemsföretag i ansiktet. För det är medlemmarna som utgör facken, och fackens, det vill säga medarbetarnas rättigheter vill Almega begränsa.
Troligen hoppas de på att medarbetarna ska ha överseende med att deras fackförbunds existens i princip ifrågasätts och att de glada i hågen säger ja och amen till att gräva en grop, hoppa ner i den och täcka över sig själva.

Jag både tror och hoppas att Almega därmed begår självmål: de moderna människor som Almega hänvisar till är inte dumma och de ser igenom bluffen. De förstår mycket väl själva att om företagen själva får sätta agendan så kommer de tveklöst att falla för frestelsen att steg för steg försämra för medarbetarna både i lön, villkor och den lilla trygghet som till och från fortfarande finns på arbetsmarknaden. På vilket sätt är det modernt? Så var det ju långt innan något alls blev modernt.



Den 21e september hade Almega kallat till presskonferens, plockat in diverse talare med rätt åsikter och så under skurar av twittermeddelanden (31egna + 5 retweets på några timmar) presenterade Almega sju krav enligt principen "säg något radikalt tillräckligt många gånger så blir det rumsrent".

Eftersom det företagen gör får konsekvenser för de anställda så tycker jag det är på sin plats att Almegas krav också går att utläsa från de anställdas perspektiv.
Därför har jag gjort översättningar för vart och ett av Almegas sju krav. Från det Almega säger till vad konsekvenserna kan bli för oss som jobbar på ett Almega-företag om kraven realiseras.


En reflektion kring hela utspelet är att Almegas krav och tillhörande texter pendlar mellan klokskap, osanningar, logiska slutsatser och att de skriver ut checkar som deras företag på långa vägar inte är moderna och mogna nog att lösa in...



Almegas krav nummer 1
"Lokal lönebildning i fler avtal och inga individgarantier
Gamla lösningar har spelat ut sin roll. Kollektiva lönehöjningar stör den lokala löneprocessen."



Översättning:

Vi på Almega har tillsammans med våra medlemsföretag 
länge systematiskt arbetat med att försvåra fackligt arbete och försvaga inflytandet för de fackliga klubbarna på arbetsplatserna. Våra medlemsföretag har sett till att de fackliga inte får tid för sina uppdrag och inte hinner med att vara lika pålästa som företagens HR-avdelningar.

Därför ser vi nu en fin chans om alla löneförhandlingar endast sker ute på företagen.

På det sättet kan våra företag lättare finta bort fackliga företrädare genom till exempel att undanhålla information, så de inte får samma inblick eller att helt enkelt strunta i kollektivavtal eller att förhandla med facken alls.
Det vet vi betyder att företagen lyckas ge lägre löneökningar än när facket är med, för det har vi redan testat på några företag!

Vi kallar det moderna avtal: vi lovar nåt, men vi håller det inte. Och du ska vara nöjd ändå, för även om du inte fick någon vidare löneökning så skedde det på ett modernt sätt.



En sak som stör våra planer är de procentsatser vi i Almega ändå skriver under på i de centrala kollektivavtalen. Hade vi bara fått bort de så hade det inte funnits något golv i hur lite löneökningar som företagen måste lägga ut.
Men det säger vi inte - vi kallar det istället att kollektiva löneökningar stör den lokala löneprocessen. Alltså processen att ge så lite i löneökningar som möjligt.


Vi vill också att du som anställd inte vara säker på någon löneökning alls.
Ja du hör vad vi säger.
Du som har ett jobb ska vara ganska tacksam för det och du måste förstå att inte vi kan lägga mer och mer pengar på löner varje år hur som helst.
Trots att inflationen äter upp en del av din faktiska köpkraft vare år.
Sorry.
Vi har en lång lista på saker vi hellre lägger pengarna på än på er anställda.

Att du som anställd idag ofta får i alla fall lite löneökning, som kanske täcker inflationen, är det vi kallar en gammal lösning. Och ärligt talat - vem vill ha en gammal lösning när det finns nya moderna!?


Musik till detta:
Izabella – Shame Shame Shame


Fortsättning följer med fler översättningar...

tisdag 13 september 2011

Jobba - jobba inte - jobba - jobba inte - jobba

Ajaj, redan såhär snart efter bloggstart så ligger jag efter... Inte skrev jag något igår och inte kommer denna text att handla om EU. Vi får kallade upplärningsperiod i mitt bloggande. Och det jag lärt mig nu är att inte lova något....

Det är kanske inte varje dag man tänker på skillnaden mellan sin arbetstid, om man nu har ett jobb, och den tid som man faktiskt är borta hemifrån på grund av sitt arbete.

En allt större del av arbetsdagarna lägger vi på att ta oss till och från jobbet. Men det går ju under kontot "svårt att skylla på någon annan" i de flesta fall. Du väljer var du vill bo och vi accepterar att åka längre och längre för att få både jobbet vi vill ha och boendet vi vill ha.

En annan del går så klart åt till själva arbetstiden, med ofta en halv eller en timmes obetald lunchrast.
En del har restid, det vill säga tid som man reser till/från jobb ute hos kunder, men där restiden inte räknas som arbetstid utan ersätts i bästa fall med pengar per timme.
Självklart borde även restid ersättas som arbetad tid, för det är ju knappast för den anställdes eget höga nöjes skull som hon/han far runt till jobben och är hemifrån. Men tyvärr så accepterar vi att de som inte är anställda förare ska köra fordon med en allt för liten ersättning.

Ersättningar i all ära, men tillbaka till den totala påsen tid som vi har per jordsnurr: 24 timmar.
Ett av de mer korkade påhitten som säkert en bitter, människohatande, amerikansk av Mammon och ren ondska uppfylld arbetsgivare hittade på en gång för säkert länge sedan kallas för "split shift". På svenska blir det typ "delade arbetspass" och det är precis vad det handlar om.
Det är bristen på respekt för andra människors tid i en utstuderad och ren form.
Tanken är att du helt enkelt under en och samma dag ska jobba lite (när det passar arbetsgivaren) och sedan ha lite fritid (när det passar arbetsgivaren) och sedan ska du jobba lite igen... Ja du fattar.
Detta är inte något nytt. I restaurangbranschen är det ett faktum sedan länge. Du jobbar för lunch-rusningen och sedan har du inget jobb förrän kvällsserveringen drar igång igen.
Vi kunde för inte så länge sedan läsa om busschaufförer som tvingas vara ledig ett antal timmar mitt på dagen för att de har fått uppdelade arbetspass.
Vad de och andra i samma situation ska göra under denna tveksamma förmån skiter troligen arbetsgivarna lika mycket i som att de skiter i hur lång den faktiska arbetsdagen blir.
Ni kan kanske ana lite mellan raderna. Det tas till lätta kraftuttryck och jag verkar upprörd. Och det är jag! Över att detta verkar sprida sig på fler branscher och i fler sammanhang.

Som alltid så finns det ju de som är väldigt nöjda med sina 15-timmars-dagar. Och det är helt okej för mig. Men jag tänker bekämpa att arbetsgivare ensidigt kan planera sönder större delen av din vakna tid.
Morr...

//Björn

söndag 11 september 2011

24/7/365

När jag började jobba 1998 på dåtida Unisource Networks, ville jag in på skiftlistan som bemannades 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 365 dagar om året. Uppdraget var, och är än idag, att övervaka olika kunders datanät, utföra analyser av felsituationer och om nödvändigt ringa och väcka/skicka ut fälttekniker för att kunna fixa felen så snart som möjligt.
När det ett knappt år senare blev en plats ledig i skiftlistan så började jag sexårig period i livet med arbete vid alla tider man kan tänka sig. Jul, nyår, påsk, midsommar och omväxlande dag, kvälls och nattskift. Men det passade mig ganska bra.
Jag har lätt att fastna ganska djupt för det som intresserar mig för tillfället och jag hann avverka både HIFI/bilstereo, akvarier, datorprogrammering, brygga vin, med mera och jobbade med övervakningen övrig tid.
När man jobbar utanför det som dagligt kallas kontorstid ska man se till att få så kallad OB-ersättning. OB är en förkortning för OBekväm arbetstid och endast på arbetsplatser där det finns kollektivavtal kan man räkna med att få ersättning för det. Hur stor ersättningen är beror på vilken bransch man jobbar i och mellan vilka tider man jobbar och om det är helg, jul eller vanlig vardagskväll.
Eftersom det är olika OB-ersättningar på olika arbetsplatser så är det inte så lätt att veta hur man ligger till jämfört med andra och det var väl inte något jag tänkte jättemycket på heller. Men att det inte blev många extra  kronor på passet mellan 14:00-22:30 det märkte vi. Och inte på vardagnätterna heller. Men helgen var bättre.
Såhär i efterhand vet jag att OB-ersättningarna i telekombranschen är bland de lägre på marknaden. Varför då? Jo för att det är ganska få som jobbar skift i den branschen och därför svårt för facken att sätta trycket bakom i förhandlingarna. Hmm, det känns ju inget bra.

Men pengar är inte allt, faktiskt.

Jobbar man skift så vänder man på dygnet fram och tillbaka. Man går och lägger sig på morgonen, vaknar på eftermiddagen och det blir snurrigt värre i skallen när det fortfarande är samma dag trots att man sovit och solen skiner in genom sovrumsfönstret mitt i "natten".
Därför finns det regler i arbetstidslagen, som säger att man ska ha dygns och veckovila. Har man, igen, kollektivavtal, så brukar det också vara så att man har rätt till en kortare arbetsvecka om man jobbar skift.
Det behövs, för efter några nattveckor med rubbad sömn så behöver man ett break.

MEN...Tyvärr lever både arbetstidlagar, en hel del av våra kollektivavtal, samt stora delar av arbetsrätten kvar i en svunnen tid när det gäller skiftarbete. Förr jobbade arbetaren skift i fabriken och tjänstemannen gick hem från kontoret klockan 16.
Idag jobbar allt fler människor på kontor, fast utanför kontorstid.
Kreativa schemaläggningar som man får veta med kort varsel, beredskap, och jour gör att många tvingas till samma uppoffringar som den traditionella skiftarbetaren, men utan att ha samma skyddregler eller ersättningar för det!
För i de gamla, gamla domarna (från 40-50-talet, jag skojar inte, och de styr än idag vad som gäller!) från ArbetsDomstolen är att skiftlag avlöser varandra, ska vara lika många och göra samma typ av uppgifter. Suck...

Det är dags att reglerna för schemaläggning som innebär jobb på kvällar, nätter och helger ocskå blir erkända i svensk arbetsrätt. Det är nya tider som våra arbetsgivarorganisationer gärna säger, och då ska nya rättvisa regler gälla som är anpassade till hur arbetet ser ut idag, inte hur det var för 50 år sedan.

Här slutar dagens inlägg, men ämnet arbetstid fortsätter imorgon.
Då tänker jag såga split shift och berätta varför EU kan vara för magen.

//Björn

Passande låt: Night Work med Scissor Sisters

lördag 10 september 2011

Jorden är ett litet rum

När jag fyllt sju och skulle börja skolan införskaffade mina föräldrar en jordglob. Jag misstänker att baktanken var lätt indoktrinering i geografi, men sett till senare betyg och nuvarande kunskaper så misslyckades det ganska grovt.
Globen var stor som en mindre badboll, hade genomskinlig plexiglasfot, gick att snurra på snabbt och stod på ett litet bord i vardagsrummet. Men bäst av allt - den hade en lampa inuti!
När lampan var släckt såg man jorden som den ser ut från rymden. Kontinenter, hav med olika djup, sjöar och så Grönland - som var vitt.
Den verkliga magin inträffade när det skymde ute och man fick tända lampan i globen! Då plötsligt framträdde alla länder i olika färger och man såg linjer som delade upp färgerna. Ibland så raka så det såg ut som någon dragit strecken med linjal, ibland följde de precis en flod eller ett bergsmassiv.
Vissa länder små, små, som knappnålshuvuden. Andra stora som hela handen.

Hopp till nutid.
Undrar var jordgloben tog vägen... Får ta och höra med min syster.
Men strecken mellan länder är kvar och massor av nya streck har kommit till. En del är faktiskt ritade med hjälp av linjal. Regioner bryter sig loss och kräver självständighet. Nya streck, nya gränser. Vi och dom.

Ändå heter det ofta att välden har krympt och att vi lever i ett allt mer globaliserad värld. Varor transporteras i skytteltrafik runt jorden och du kan köpa en licenstillverkad Magnumglass i Thailand på din semester. Räkorna fångas här, skalas där och äts... varsomhelst. Med nätet kan vi nå varandra lättare och oftare. Du kan läsa vad jag skriver utan att köpa en tidning som jag för övrigt aldrig skulle bli publicerad i...
Just nu tänkte jag inte lägga nåt värde i hur kloka transporterna är eller inte.
Det jag vill åt är: har detta gjort att vi människor har kommit närmre varandra? Har verkligen jorden krympt...? Har vi bättre förståelse för människor på andra sidan av jorden, eller i till exempel Danmark... Känner vi mer för varandra som människor?

Landsgränser. Jag tänker nu hävda att det är en av de dummaste sakerna som människan hittat på. Allvarligt talat, har något gott kommit av att det funnits en hittepå-gräns rakt genom en geografi?!
Gränser innebär att man bygger osynliga murar (och ibland väldigt synliga) som grupperar människor och pekar ut de som hamnar på andra sidan strecket som "dom där".
Gränser innebär att människor på olika sidor om gränserna får olika förutsättningar, livsvillkor och att vi går att spela ut mot varandra. På grund av att valutorna har olika värde och att arbetsvillkoren ser olika ut flyttar företag sin verksamhet mellan länder som i global skala har lågt löneläge och gärna med låga krav på socialt ansvarstagande från ländernas regeringar.
Globaliseringen har inneburit att den som har stålar och har koll på jorden globalt styr jobben där det är mest lönsamt, för företaget.

Men nu är det som det är. Jag kommer inte ägna mitt liv åt att försöka avskaffa landsgränser, även om vi gott kunde ta bort den mellan t.ex. Norge och Sverige.

Det jag vill jobba för är att villkoren för de som jobbar i olika delar av världen ska vara 1.) bra och att de ska vara 2.) mer lika mellan olika delar av världen.
Många företag är verksamma i massor av länder samtidigt. I samma företag finns samma jobb men som utförs av medarbetare med olika villkor. Arbetet att förbättra rättigheterna globalt är tokviktigt, så att vi kan höja de lägsta nivåerna och minska risken för att länders gränser används för att spela ut oss människor mot varandra med utgång från var vi råkat födas.

Men trots den lätt dystopiska tonen i inlägget så är jag positiv! Det händer massor med bra förändringar hela tiden och världen blir i stort allt bättre att bo på/i. På fackligt fikonspråk heter det vi måste jobba vidare på globala ramavtal, uppförande- och ansvarskoder och i EU europeiska företagsråd och öka arbetstagarinflytandet i EUs sociala dialog.
Och från fackligt håll i Sverige måste vi bidra med våra goda erfarenheter, men utan att skriva någon på näsan om hur det ska gå till.
Sverige är ett litet stycke land  - och jorden är faktiskt ett litet rum.

//Björn


Rubriken till dagens inlägg har jag lånat från Eva Dahlgrens sång med samma namn från det lite speciella men fantastiska albumet Jag vill se min älskade komma från det vilda



fredag 9 september 2011

Hej & välkommen

Hej hej och välkommen till min blogg!

Unionen-Björn tycker till fick bli rubriken på bloggen och den säger väl ganska mycket av vad som kommer att finnas här. Det kommer att handla främst som sådant som har bäring på arbetslivet, fritiden, facket, världen och... eh ja, där blev det kanske lite stort. Men varför begränsa sig? Mycket hänger ihop på ett eller annat sätt, även om det inte verkar så först!

Vadå Unionen-Björn? Jo alltså, jag var inte så nöjd med mitt namn när jag växte upp. Björn... Att min far hette Torbjörn underlättade inte heller hanteringen av namnfrågan i skolan om man säger så... Men jag fick nog inte så mycket hårdare behandling än andra barn, och jag kan definitivt inte hävda att jag blev mobbad, tack o lov.
Nu senare i livet så har jag inga problem med att heta som ett djur och på min arbetsplats har vi också samlats ett litet gäng Björnar. Inte mindre än fyra stycken! Så då måste vi ju skiljas ut på nåt sätt. Och ja, sedan jag engagerade mig i fackliga frågor så har jag varit "Unionen-Björn" där. Och det tänkte jag fortsätta med.

Jag jobbar inom telekombranschen, på Eltel Networks, i Göteborg, jag har gjort det sedan 1998, men då hette vi något annat och vi har hetat ytterligare två saker innan Eltel, men så är det i branschen. Teknik och företagsnamn byts ut. Men en hel del personal är kvar och adressen är densamma. På Eltel är jag klubbordförande för Unionen och fackliga förhandlingar, samtal med ledare och medlemmar upptar mina dagar.

Förutom dagtid så blir det Unionen på kvällar också. Jag är vice ordförande i Unionens regionstyrelse i Göteborg, och ledamot i den förhandligsdelegation i Unionen som handhar kollektivavtalen IT, Telekom & Energi.

Jag inser att det i min roll som facklig företrädare blir svårt att skilja ut vad jag tycker i den rollen och vad jag tycker "privat". Och i mångt och mycket skiljer det väl inte så speciellt mycket. Så det som skrivs häri står jag såklart för från båda de rollerna, men du ska väl främst läsa bloggen som min personliga programförklaring till det jag anser är viktiga frågor i Unionen, för Unionen och i samhället att ta tag i.

Så till slut, idag har det blivit officiellt vilka som är föreslagna av valberedningen att ingå i Unionens nästa förbundsstyrelse. Jag är en av dem, föreslagen till den sista suppleantplatsen. Det blir spännande tider tills vi vet hur det gick.
Du som hittat hit, nyfiken på vem jag är och om jag är nåt att ha i förbundsstyrelsen, jag hoppas att du kommer att få några ledtrådar fram till kongressen och oavsett hur det går tänker jag fortsätta mitt tyckande här, nu när jag väl kommit igång! 

//Björn